-

måndag 14 maj 2018

Billingen och Vårgårda


Vilken maxad racehelg! Först vill jag ännu en gång tacka alla som hjälpt mig med det ena och det andra i helgen! Främst till Aktivitus som sponsrade med startavgift till Billingeracet. 900kr är ganska mycket för en gnetande cyklist, det är inte bara att punga ut hur som helst. Sen för den fantastiska respons på min fråga om langningshjälp. Stort tack Linda, Anders och Tobbe för langningshjälpen. Det känns som om det är så typiskt svensk mtb. Folk ställer till 99% upp trots att det kanske är en konkurrent till den man är där för att hjälpa. Tänker att nästa gång,kanske jag har en egen support med mig som då kan hjälpa någon annan.

Jag åkte till Billingen tidigt på lördagsmorgonen, kände mig trött eftersom jag ju inte är nån som skuttar upp ur sängen tidigt i vanliga fall. Efter ett tag vaknade jag dock till liv. Ett minne från Billingeracet som etsats sig kvar är 2007 då det kom snö på toppen. Även då kördes loppet i mitten av maj och jag minns att det var några dagar med 25 grader precis innan. Själv tävlade jag i vintercykeljacka, vilket nog var det som räddade mig då många bröt på grund av nedkylning. Blev dock så kall om underarmarna att jag fick en seninflammation. Jag överlevde och vann tävlingen den gången.

I år var det perfekt väder, bra temperatur och ett skyfall dagen innan hade gjort stigarna så där lagom blöta, lite väl geggigt på vissa ställen dock men inte så många.
Fick en finfin start och knep bergspriset efter 3 km. Efter det hade jag ingen som helst aning om var de övriga i damklassen befann sig. Såg ingen, fick inga tider, visste ingenting, var det 30 sekunder, 1 minut eller 5 minuter? Jag kände mig lita jagad. Under långlopp får man ofta små svackor då orken tryter och man får kämpa, jag fick min största svacka när det var ca 25-30km kvar. Kände att farten minskade och sprättet började ge med sig. Började kolla lite bakåt och blev lite nojig. Visst var det en med gul nummerlapp där bakom träden, nähä det var det inte. Men där då? Den var väl gul? Nä inte den heller? Så där höll det på ända tills vi kom in på en superroligstig och då glömde jag bort att jag var trött. Så lättlurad! Sista backen upp mot mål inser jag dock att det inte skulle komma någon ikapp och jag kör relativt lungt upp för strupen. Ingen hets, ingen spurt. Jag kan säga att strupen är jobbig ändå, för det går inte att köra upp där utan att man får ta i. Varje gång jag kör upp här tänker jag på när vi körde Sverigecup i xco här och gick upp i strupen varje varv. Varven var långa på den tiden men minst 4 gånger blev det nog då. Det var tufft. En gång är ingen gång, eller?? Väl i mål visade det sig att min nojighet var helt obefogad eftersom marginalen var över 12 minuter ned till Fanny som blev 2:a. Men hur skulle jag veta det?
Billingeracet är ett fantastiskt lopp, mycket fina stigar och så här års är naturen fantastisk. Skulle vilja ägna lite mer tid där och köra på stigarna i lugnare takt. Man hinner ju inte riktigt njuta av naturen när man räjsar.

Tillbaka till Göteborg och ladda om, tvätta kläder och cykel inför söndagens race. Hade tur som fick en segertvätt av Mackan i present. Så jag slapp bry mig om cykeln och kunde fokusera på kläder och mat. Är inte van vid att köra Långlopp och XCO två dagar i rad så jag var spänd på att se hur kroppen skulle reagera. Framförallt hur min skadade sena skulle reagera.

På söndagen blev det lite längre sov på morgonen innan avfärd. Var trött och åkte ifrån telefonen + alla betalkort mm. Ganska skönt att slippa telefon, men en jäkla tur att jag tankat bilen ordentligt innan eftersom det skulle bli svårt att  göra det utan kort.

Som uppvärmning blev det 1,5 varv på banan. Har som tur kört i Vårgårda många gånger så jag känner till banan, men man vill ju alltid testa underlaget och varenda sten och rot kommer man inte ihåg. Några kortare partier var nya och förbättrade, men det var så torrt att det blev löst på sina ställen, särskilt där det var grus. Benen kändes ok -så länge jag körde lugnt.

Tävlingen lokade ett större startfält än vanligt, med åkare från Sverige-Norge-Finland. Minplan var att gå ut lungare än vad jag brukar på ett XCO och hålla ett jämt tempo. Fullt så långsamt som det blev i starten var det dock inte tänkt, men jag försökte verkligen få upp farten, benen strejkade dock helt! Jag var helt sist i fältet när vi gick in i första stigpartiet, det blev lite småstopp och jag fick springa upp för första lilla backen. Var lite frustrerad, men sen kunde jag köra om några och då började jag tänka framåt. Plockade placeringar hela tiden och var till slut uppe och tampades om placering 4-5-6.  Fick en lucka men tappade lite fokus och kraschade utför i en sväng (klantigt) Så vi var tillsammans igen. Gick om vid varvningen och fick då en lucka direkt. Körde sen solo 2 varv till mål. Lyckades krascha ytterligare en gång på ett helt obegripligt sätt (ofokuserad igen..) Denna gång in i en funktionär som tog emot mig. Hoppas inga större skador skedde. I sista svängen mot mål skulle jag flytta mig för en norsk kille och höll då på att köra in i ett träd. Så lite trött och ofokuserad var jag, men lyckades hålla min 4:e plats i mål. Vilket jag är jättenöjd med, det hade troligtvis inte blivit bättre placering med en bra start, då topp tre var bra långt framme. Det var varmt under racet, men kände att jag klarade av värmen bra, det var bara uppför slalombacken det kändes riktigt jobbigt med den. Hade rätt låg puls men jämt tempo.  Är glad att jag lyckades krama ur kraft ur kroppen två dagar i rad, hade ställt in mig på att det skulle göra riktigt ont på xco, men det var ok i alla fall så länge jag hade mitt eget tempo. Jag ville också testa min sena lite. Den gör lite ont idag, så jag får avvakta några dagar och se. För att rehaba senan ska den belastas, till och med ganska hårt, men jag ska hålla mig inom en viss smärtskala, och om jag går över den så är det för mycket. Jag vill ju köra några etapplopp och då är det minst 3 dagar hård racing den ska klara av. Just nu känns det som om två dagar är fullt tillräckligt, men det kanske ger sig i morgon. Ska ta ett snack men min fysio med och se vad han tycker. 

Nu ska jag njuta av värmen. Det är 25 grader i skuggan på balkongen för tillfället -perfekt att jobba i. Snart kommer solen och då blir det nog för varmt att sitta här!






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar