måndag 28 november 2016

Zeven och sandträning på Österlen.

 Jag verkade i alla fall få ta i. Foto: Kurt Van Hout

Hemma igen från race i tyska Zeven. Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av tävlingen i helgen, men hade förhoppningen om en bättre känsla än de senast racen och framförallt ett race istället för ett inställt race. Bara det en seger. Banan i Zeven var en typisk "antingen-eller-bana". Supersnabb vid torrt före och jättetung och tekniskt krävande vid blött underlag. Eftersom det var kallt men torrt blev den det första alternativet. Hade hoppats på lite tyngre före, men banan var verkligen kul att köra som den var. Mestadels lättkört, men med några tekniska skråpartier och backar utför och uppför, bitvis smal och svårt att passera. Jag kan tycka att banan smalnade av lite väl tidigt efter starten, förutom det var det en riktigt fin bana. Det blev också trängsel i andra kurvan och med mina mjuka armbågar gick det inget vidare att ta sig fram, jag tappade placeringar där. Första varvet gick hela 45 sekunder långsammare än mitt snabbaste varv, så det var ingen höjdare. Det var ändå en positiv känsla under loppet efter det, främst för att jag kände att jag hade fördel på de tekniska partierna jämfört med dem jag körde före och efter. Det var där jag plockade placeringar och sekunder. Jag cyklade några partier där de flesta av damerna sprang, det tjänade jag mycket på. Det roliga var att jag veckan innan, utan att veta vad som skulle komma på banan, tränat på att köra just precis sådana partier som var med. Så det kändes ju vältimat. 
Placeringsmässigt, inte så mycket att skriva hem om, men tidsmässigt var det helt ok för att vara jag. Hade behövt köra ca 70 sekunder snabbare för att klara den tid som scf satt upp för att kvala till VM. Något som inte känns helt omöjligt faktiskt. 

Efter racet drog vi hem till mamma och pappa på Österlen och ägnade söndagen åt lite sandträning i fantastiskt väder. Mackan ska nämligen köra VM i Mol på lördag och jag kör samma bana på söndag och den består av mycket sand. Vi hittade gigantiska sandområden nedåt Backåkra, lite som månlandskap. Perfekt att träna på. Efter lite laborerande kunde både jag och Mackan konstatera att det bästa är att köra med så långt lufttryck man vågar.  Inte lätt det här med sand, det kräver en hel del träning och det är verkligen jobbig träning också. Så jobbig att vi fick åka och fika i Kåseberga efter. Det behövde vi. 









Inga kommentarer:

Skicka en kommentar