fredag 23 september 2016

Bokmässa och Crosshelg!



Bokmässan pågår för fullt här i Götet, fullt med folk rund mässområdet. Det är i många fall lätt att se på stilen vilka som ska till bokmässan. Jag försöker att inte ha fördomar och så, men man kan ofta se vilket mode som gäller för en viss bransch eller människor med visst särintresse. Det är som små "stilmarkörer" som lyser igenom. Eftersom jag, tillsammans med Angelica och Sara, ska gå på bokmässan i eftermiddag, kan vi återkomma med en spaning efter det. Jag har aldrig varit på denna mässa innan, vilket är dåligt gjort av mig.

I helgen är det även svensk Cyclocrosspremiär vid Slottskogsvallen och Göteborgs första UCI-tävling i Cyclocross. Förra helgen var det ju UCI-tävling i MTB, inte ofta man kan köra Internationella tävlingar två helger i rad i två olika dicipliner i Sverige. Bra jobbat Göteborgsklubbarna!

 Tävlingar i dagarna två, men jag har bara anmält mig till Söndagens C2:a. Jag har givetvis en massa "bortförklaringar" till detta, men främst beror det på att jag vill mjukstarta Crossäsongen lite och spara lite på mitt mentala krut. Det kommer att tävlas jättemånga tävlingar längre fram under säsongen och jag fungerar inte om jag kör "ända in i kaklet" precis hela tiden. Eftersom det var två tävlingar och den ena med UCI status, valde jag att köra denna. Hade ingen haft UCI-status hade jag valt lördagens tävling, mest för att ingen ska tro att jag valde söndagens race för att alla andra kanske är trötta med ett race i benen då. Valet av tävlingsdag har alltså enbart att göra med att det är en UCI-tävling.        

Det är kruttorrt på banan, inte ens partierna med jord är mjuka längre. Hade hoppats på regn och misär, men det kommer väl förhoppningsvis sen. Jag har tävlat minst 10 gånger på Slottskogsbanan, men bara vunnit en enda gång. Slutsatsen är att det är en svår bana att vinna på för mig, så jag fokuserar främst på att få till så bra cykling som möjligt och bli riktigt trött, så mycket mer går ju inte att göra. Får tyvärr också köra med traktordäcket Rhino på bakhjulet då hjulet med snabbare Smallbird på ju är sönder och jag inte hunnit limma om till en annan fälg. Smallbird fram och Rhino bak är en udda kombination faktiskt!  


måndag 19 september 2016

Tack CK Master!


Tävling i Skatås igår. SWE-cup med UCI status. Riktigt bra jobb av arrangerande CK Master. Banan gick på klassiska stigar i Skatåsskogarna, vad jag hörde fick den mycket beröm av åkarna. Det är en bra och intensiv bana som bjuder på teknisk stigcykling, några tuffa klättringar, några lite kluriga partier och lite grusväg. Man bjuds på lite av varje alltså, vilket gör att det är många som kan gilla banan. Det är lite roligt, 1997 flyttade jag till Göteborg och första gången jag såg en MTB-tävling var just då på dessa stigar när jag var ute på en joggingtur. Kanske var det just den gången som gjorde mig sugen att prova på mtb? Jag vet inte, men nog är det en del i det i alla fall.

Det är ju alltid lite gött att kunna cykla till en tävling och slippa lassa in massa saker i bilen.

Ett bra, men litet stasrtfält i damklassen. 7 damelit och 2 dam junior. Visste inte vad jag kunde förvänta mig av kroppen eftersom jag varit så trött efter Långlopps SM. Det var Linn Gustavsson och Alexandra Engen som gick upp i täten i första skogspartiet. Försökte hänga med och låg ca 10sek efter. Efter första varvet kändes det som jag aldrig skulle orka 5 varv, det var så jobbigt! Fick börja lura mig själv mentalt. När jag är trött brukar jag medvetet eller omedvetet dela upp tävlingen, för att kollra bort hjärnan. Typ "kör bara ett varv till", "bara upp för den där backen", " bara det lilla skogspartiet" och så vidare. Till slut har man kört hela tävlingen ändå, trots att det kändes oövervinnligt i början.
Lite som när man var barn och åkte skidor med pappa som lovade att det fanns en kexcholkad bakom nästa gran, och nästa och nästa... Till slut hade man skidat runt det där eljusspåret.

Låg och körde tillsammans med Noora och Sara ett tag. Sara fick kort därefter punka och Noora och jag drog ifrån. Började kännas riktigt bra faktiskt. Precis efter sista backen utför innan varvning skulle jag bromsa in farten innan en sväng, men inget händer, bromshandtaget fram går i bott. Får dra ned farten med bakbromsen. Är oerhört nöjd att detta inte skedde innan eller mitt i den backen. Det visade sig att det gått hål på slangen till frambromsen och oljan läckt ut. Slangen har kommit emot skivan som successivt "sågat" hål i slangen. Inte bra! Jag kände att det inte var lönt att fortsätta utan frambroms, så jag stannade där. Kändes lite snopet att inte få fortsätta, jag låg ju ändå 3:a 4:a. Men sånt är livet ibland och jag fick ju två bra varv i tävlingsfart i alla fall. Som tävlingsmänniska blir man dock frustrerad.  
 

fredag 16 september 2016

Cykelbyxor på stan, någon?

Först, stort tack för all input från mitt förra inlägg om varför damer/tjejer inte tävlar i Elitklass eller inte tävlar alls. Tycker att det kom upp en hel del intressanta saker, vissa förstärkte mina egna "teorier" men andra var ganska nya infallsvinklar för mig. Också bra att ventilera åsikter utan att det blir en massa pajkastningar om vems felet är. Det är ingen lätt fråga helt enkelt och det är bra att se frågan från olika håll. Funderar vidare och ska försöka sammanställa det som kom fram.


Vi har haft riktigt varma dagar här i Götet och jag har tränat rätt lite pg. av trötthet efter SM och mycket jobb, men igår blev det ett rejält pass på MTB:n i alla fall. När jag kom hem efter träningen försökte jag både tvätta cykeln, hämta tvätt och plåta ett hjul samtidigt, blev lätt förvirrad och lyckades låsa in nycklarna i cykelförrådet, tillsammans med cykeln. Utanför var jag, iklädd cykelbyxa, tröja och cykelskor, tillsammans med tvättkassen, ett kolfiberhjul utan däck och en urladdad telefon. Hittade några från restaurangen i huset på innergården och fick låna en av deras telefoner, för att ringa Mackan. Inget svar. Så vad gör man? Skulle börja jobba relativt snart, och såg mig själv jobbandes i biljettkassan i svettiga cykelkläder. Not so cool! Eller skulle jag ta lite kläder i tvättkorgen och byta om i portuppgången och gå till jobbet i cykelskorna? I alla fall lite bättre. Eller ringa låssmeden? Nej, just det jag kunde ju inte ringa, och dyrt skulle ju det bli. Ladda telefonen vore ju ett första steg tänkte jag, men var? Vågade inte fråga restaurangen igen, kom på att det enda ställe man kunde komma in i cykelkläder, utan cykel i närheten var Kafé Kastello. Där är de vana vid det mesta och jag känner dem.
Så jag ställde tvätt och hjul utanför dörren och knatade ned, iförd min cykelmundering till Kastello (ingen hjälm). Alltså jag har sett personer med rosa garnhår och gud vet vad för kläder gåendes på Linnégatan. Ingen verkar bry sig nämnvärt om dem. Men någon iklädd cykelbyxor tröja och klapprande cykelskor fick visst folket att glo! Jag gillar verkligen inte att gå om kring i cykelkläder när jag inte cyklar, så jag skämdes. -Titta inte på min padding,vare sig fram eller bak, tack! Om jag åtminstone haft en cykel att leda, hade det känts ok. I alla fall fick låna lite ström av Kastello och ringde Sambon som redan var på väg, eftersom han ringt det nummer jag ringde från först. Knatade tillbaka i cykelmunderingen och fick äntligen komma in och duscha. Riktigt skönt att slippa jobba i cykelkläder i alla fall!     Hann till och med vila i hängmattan efter pärsen!
Så kan det vara att vara förvirrad, men man får vara tacksam för en sambo som är van..



tisdag 13 september 2016

Tisdagsfunderingar!


Så, nu har jag anmält mig till CK Masters SWE-CUP tävling på söndag! Min plan var först att ha en tävlingsfri helg, men så fick jag så dåligt samvete när någon berättade att det bara var 4 anmälda till racet och dessutom med cykelavstånd till tävlingen. Så jag anmälde mig ändå, jag får väl vara utfyllnad eller nåt. Skämt å sido. det hade varit så kul om vi varit fler på startlinjen!  

Jag har funderat, vänt och vridit på lite på några frågor under lång tid i min hjärna. Varför är det så få damer som tävlar i xc-disciplinen och Sverigecupen? Hur får vi fler damer att vilja tävla i elitklass? Vad är det för hinder som damer (och herrar med kanske) upplever finns för att ta steget att köra tävling över huvudlaget och att kanske även tävla i elitklass? Dessutom har vi haft rätt många lovande unga cyklister som lagt av alldeles för tidigt, när de gått över från U23 till Elit. Vad var anledningen till att de gjorde det? 

Har också fått liknande fråga från arrangörer och förbundshåll, men tycker inte att jag haft något vettigt svar på det. Jag tror att jag kan vara fel person att ställa den frågan till, eftersom jag själv inte drar mig för att tävla, utan tvärt om, har svårt att lägga tävlandet åt sidan. Det är svårt för mig att sätta mig in i vilka hinder som andra upplever finns för att tävla på den nivån helt enkelt, jag är för färgad. För att bli klokare måste man ställa samma fråga till dem som skulle kunna, men inte kör tävlingarna.

MTB-diciplinen är enligt mig, den en av de cykeldiscipliner som är mest jämställd, (kanske för att det är en yngre disciplin). Alla UCI-tävlingar har numera tex. samma prispeng till dam och herr och med några få undantag är alla tävlingar är "blandade evenemang med båda klasserna". Man skulle till exempel inte komma på tanken att anordna en världscup i xco med bara damklass eller bara herrklass. Så ur den synvinkeln står det väldigt bra till.  

Jag vet att det finns massor av tjejer som cyklar och är jättesnabba i skogen och som skulle kunna hävda sig väldigt bra på en xc tävling, men som av olika anledningar inte tävlar eller enbart tävlar annan klass än elit och/eller i andra discipliner än just xco. Dessutom körde jag Cykelvasan, med 50 damer på startlinjen i tävlingsklass. Så nog finns det damer/tjejer som gillar att tävla alltid!
Samtidigt är det ett val man gör som måste respekteras, man kan så klart inte tvinga någon att köra i elitklass, viljan och passionen måste finnas och att bara cykla för att det är "gött" och en naturupplevelse kan i många fall vara gott nog. Syftet med frågorna är inte att klanka ned på någon som gjort valet att inte tävla eller att tävla i annan klass än elit, utan jag tror att man behöver få en diskussion från dem som är "på gränsen", men som inte tar steget.

Jag har några egna (eller ganska många faktiskt, högst overifierade) teorier vilka givetvis går i varandra, men jag kommer bara ta upp tre av dem, det blir alldeles för invecklat annars. 
Den första är att vi har en fantastisk hög nivå på de tjejer som kör xc i Sverige idag, men då vi inte är så många på startlinjen kan det upplevas som svårt att ta steget in i matchen. Man vill inte bli för långt efter helt enkelt Hade det varit 15 eller 20 till på startlinjen hade det varit enklare, det hade varit fler att tävla emot. Om detta stämmer skulle fler deltagare kunna ge en positiv spiral och göra så att fler vågar testa. 
Min andra teori är att det finns en tro att det är för svårt med xc-lopp och att man därför inte vågar ta steget. Denna tro hade jag själv i flera år när jag började cykla mtb och till en början bara körde långlopp. När jag sedan testade några xc-lopp visade det sig att det inte var så svårt som jag hade trott. Nu var ju banorna i och för sig till viss del lättare tekniskt på den tiden än de är idag, men jag tror att det finns en tro på att det är väldigt svårt att köra xc. 
Detta för mig också in på teori nr tre, att man ofta tror att förutsättningarna, formen, materialet, tekniken med mera måste vara perfekt för att tävla i elitklass xco, det trodde jag innan jag började köra och även att jag var alldeles för dålig. Jag var också ganska dålig tekniskt, eftersom jag mest kört långlopp, men hey, man kunde ju springa vissa partier utan att förlora så mycket tid. Efter ett tag blev jag också bättre på att klara av de svårigheter som fanns utmed banan. Det behöver inte vara perfekt, man lär sig med tiden och idag finns det oftast enklare B-linjer förbi de svåraste partierna. Jag tror på att släppa lite på idén om att allt måste vara perfekt först (om man nu har den), det kommer det väldigt sällan att bli.
Dessa tre teorier utgår ju egentligen från en enda sak: Självförtroende. Men är lösningen så enkel, att vi behöver självförtroende? Jag tror inte det, men det kan vara en del! 

Innan jag trasslar in mig mer i mina teorier, skulle jag väldigt gärna vilja höra andra mtb-tjejers tankar om tävlandet och vad ni anser kan göras för att få fler att tävla och att få fler att stanna kvar längre som tävlingscyklist. Både rent generellt och i dam elitklass. Om ni inte vill skriva offentligt, kan ni maila mig asa(snabela)erlandssonmtb.com.,  
            

måndag 12 september 2016

SM-Brons och ANNAT!

Ok, jag har inte riktigt förstått varför man skriver "annat" just som ANNAT (stora bokstäver alltså, varför??), men har sett att storbloggarna gör det, så då vill ju jag också prova.  Börjar med ANNAT, så kommer SM-rapporten längre ned!

Det har varit en bra helg, med början i Karlstad hos syrran. Rullpass, på mindre delar av Karlstad XC-banan (grymt lopp för övrigt) och letande av hopp. Vi hittade några till slut, inte dem jag letade efter, men ändå hopp. Rullpasset övergick till hopp-pass istället, det var ju mycket roligare. Jag vill ju gärna lära mig att hoppa högre hopp än de jag ger mig på just nu och har en tro att jag måste underhålla mitt hoppande och droppande regelbundet för att inte behöva "börja om" igen på lägre hopp. Har tidigare varit livrädd för hopp men nu kommit till en nivå där jag faktiskt tror att jag kanske skulle kunna klara av rätt så höga hopp. Höjder som jag tyckt varit absolut omöjligt att ens drömma om för några år sen. Tack vare Mackan, som får allt att se lekande lätt ut, har jag blivit bättre, mycket bättre.
 Efter en vägran flög Mackan ned för hoppet. Nästa gång är det min tur!

Hur som helst, efter träning gick vi på Sandgrund, förr dansbandspalats idag Lars Lerinutställning. Grymma bilder. Jag vill också göra riktigt, riktigt stora Akvareller. Nån gång, när det finns plats så...


Vi hamnade sen i Museieparken. Först var den rätt tom men man fattade att något var på G. 10 min senare full med folk och musik. Vi hamnade mitt i Karlstad pridefestival. Partystämning på de flesta i parken, en skön blandning av folk och DJ:ande med bra musik. Det gjorde i alla fall mig på gott humör. 


Så, det var väl en bra uppladdning in för SM kan jag tänka.
Vi drog strax efter 7 från Karlstad till Ånnaboda. Började med att hyra Chip, eftersom jag var klantig nog att glömma mitt. Är man snurrig får man bita i det sura äpplet och hyra för 200 kr. Vi fick egen damstart på SM i år, vilket jag gillar skarpt, men det är synd när det inte är så många på startlinjen, hoppas och tror ändå att det är vägen att gå och att det kommer att få fler damer att starta i tävlingsklasserna. Man kanske får ta några säsonger med lite tunt startfält medan man bygger upp antalet deltagare.     
Bergslagsloppet är en ganska tuff bana, i år hade de ändrat den lite och lagt till en del stig och jag hade inte hunnit reka. Jag brukar ju i och för sig inte reka långlopp i förväg, men det kanske man borde? Hade ingen som helst plan för loppet, då jag var osäker på hur pigg jag var efter resandet. Tänkte att jag skulle ta det som det kom.

Vi började med en lång fin startbacke, hade bestämt mig för att inte gå på fullt i den, men jag hamnade av någon anledning först. Körde på i ett tempo som jag tyckte kändes bra, inte för fort, inte för långsamt, när jag sneglade bakåt för att kolla vart resten höll hus var det bara Jennie Stenerhag som var med, de andra såg jag inte till just då. Jag blev lite förvånad över situationen, men bestämde mig för att försöka hänga med Jennie så länge som möjligt. Jag visste att det skulle bli tufft, jag har inte riktigt den kapaciteten på långlopp som Jennie, men intalade mig själv att det inte skulle göra så mycket om mitt försöka att hänga med skulle resultera i att jag tokväggade och kom sist. Vi matade på och jag kämpade för att hänga med, stundtals kände jag mig sliten men stundtals också pigg, benen var mycket bättre än jag förväntat mig. 
Efter ca 40-45km började jag bli rejält krispig i benen. Och det var nog en kombination av att Jennie märkte att jag började krispa och ökade tempot och att jag fick dra ned på tempot. Jennie fick snabbt 3 minuters försprång. I den långa backen vid ca 25km kvar, kom Nellie i kapp mig. Hon matade på så snabbt uppför backen att jag inte ens försökte hänga på. Sista biten handlade mest om att överleva för min del. Rullade i mål på bronsplats, det kändes ändå väldigt bra efter förutsättningarna, jag trodde inte att jag skulle ta medalj denna gång med tanke på hur kroppen känts i veckan. Jag spände bågen lite för hårt när jag försökte utmana om guldet. Det höll inte hela vägen, men i detta fall tycker jag det var bättre att göra så här, än att hålla igen och kanske bli 2:a eller 3:a i alla fall. Det handlar också om att inte vara rädd för att bli väldigt trött. Jag har jättemånga SM silver och brons i olika discipliner redan och SM guld är alltid värt att kämpa om, trots risk att förlora!
Idag blir det återhämtningsdag. Jag har sjukt ont i ena sidan av ryggslutet. Nån muskel där som är som en spänd bulle. Hoppas det går över snart. Hård vecka rent jobbmässigt och förhoppningsvis ska jag bli pigg igen efter loppet.
  

fredag 9 september 2016

Lyckat upplivningsförsök och Bergakungen!

Jag börjar äntligen vakna till liv. Har tagit det extremlugnt i dagarna tre efter Kinaresan och igår var det dags att försöka väcka kroppen igen. Kroppen känns rätt ok, förutom att jag har haft fruktansvärt ont i magen. Antar att det beror på att jag ställt om dygnet och ställt tillbaka det igen i kombination med långt stillasittande på flyg och konstiga Kinabakterier. Kroppen fattar inte riktigt vad jag sysslar med helt enkelt.





Metoden för detta försök till uppväckande av kropp föll på Bergakungen. Lite av en klassiker här i Göteborg, 2,4 km tempolopp upp till Delsjömasten. Har kört det några gånger när det arrangerats och tycker det är superkul, men har aldrig kört så fort som jag har hoppats på att kunna göra. I och för för sig är det väl inte så konstigt, man vill ju alltid köra fortare än man gör det är ju liksom det som är grejen med att tävla och träna, men just på distanser som tar max 5-6 minuter har jag alltid haft svårt att köra bra på. Det var runt 50-60 pers som kom för att köra i alla åldrar, riktigt kul att så många tagit sig dit.
Tycker att det kändes riktigt bra fram till sista biten då det bantade till ordentligt, där hade jag inget att trycka till med alls och det var nog där jag tappade tid. Är annars bra uppför, men då i backar som är riktigt långa, detta blir mer anaerob urladdning. Nåja det blev ca 8 sekunder långsammare än mitt personliga rekord på sträckan, vilket ändå är godkänt, då jag då körde på lätt landsvägscykel och nu på min tyngre cyclocross,  


Idag blev det lite intervaller i skogen tillsammans med Angelica. Också detta ett bra sätt att väcka kroppen på. Vi var glada för att intervallerna tog kortare tid än vi tänkt. Förklaring är att vi var för snabba för intervallen. Men Fantastiskt fint i skogen nu för övrigt, Torrt och fortfarande grönt, men med lite löv på stigarna. Man får liksom aldrig nog av naturen. Vi blev även skrämda av snok eller kopparödla, troligen det senare. Vid en snabb googling läste jag att de är fridlysta pg av att de är ovanliga, så då är det ju kul att jag faktiskt har sett dem några gånger i Änggården.



Veckans höjdare är dock att jag äntligen lyckats hitta cykelskor som passar! Jag har ju som jag skivit om tidigare, storlek 35, max 36 och ni kan inte ana hur svårt det är att hitta dojor. När jag väl hittar cykelskor som passar så använder jag dem oftast tills de ramlar sönder och samman helt. Även den bästa sko blir till slut utsliten och så var fallet nu. Alla skor har så varit så slitna så delar från dem lossnat eller blivit helt nedslitna. Dessutom jätteglapp under när det liksom skålat sig efter klossen i sulorna. Man har liksom tänkt "phu" efter varje tävling som körts där skorna varit hela i mål. Men nu så, efter ett fint tips på sociala media har beställde jag två par Pearl Izumi x-projekt 3,0. Dessa passade och känns riktigt bra på foten. De är styva i slulan, men känns tillräckligt mjuk för att den ska gå att springa lite i på cyclocrossen. Har tidigare haft en sko som varit extremt styv, vilket känns kanon så länge man sitter på cykeln. Ska man på och av cykeln och springa, är det dock inte fullt så bekvämt. Jag hade många blånaglar den säsongen kan man säga. 


Idag drar vi upp till Syster i Karlstad och race i Bergslagen på söndag. Missar tyvärr Karlstad XC på lördag, hade varit skoj att köra det, då banan är kanon. Men det blir tyvärr för mycket race på en helg eftersom söndagens tävling är SM: Hade det inte varit SM kanske det hade varit något, men nu känner jag att jag vill spara så mycket energi som möjligt in för mästerskapet. Helst vill jag ju köra allt överallt för att det är så kul, men får tyvärr bromsa mig själv ibland. För min egen skull. 





måndag 5 september 2016

Kina tur och retur!


Så där ja! Trippen Göteborg-Beijing-Göteborg är avklarad. Har haft en kanonvecka med racing, många intryck och nya bekantskaper. Nu är jag hemma och är trött. Har svårt att sova på flyg och även natten i min egen säng bjöd på orolig sömn trots att jag varit vaken så länge. Ja, ja det fixar väl till sig så småningom. Det blev som ni märkt inget bloggande under Kina-trippen främst på grund av svajigt internet. Man får använda VPN för att nå ut till många sidor men ofta är det så att uppkopplingen helt enkelt inte fungerar, alternativt att det går jättelångsamt.

Hur som vi hade det bra i Kina. Det är alltid lite kul när tävlingarna blir så isolerade eller hur man ska säga. Man har en helt annan möjlighet att lära känna andra cyklister och umgås än vad man har på tex ett race i Belgien. Det blir mer lättsamt. Glädjande var att vi var nästan dubbelt så många i damklassen i år, jämfört med tidigare år, närmare 35-40 st anmälda. I herrklassen var det väl en 60-70 st, ett gediget startfält alltså!

Första banan i Kina var densamma som de haft i alla fyra år de arrangerat tävlingen. Den ligger i Yanqingdistriktet, ca 8mil utanför peking, nära en av de kändare delarna av Kinesiska muren.
Banan bjuder på snabbt före, men är bitvis väldigt slagig, mycket gräs och partier med plattsatt gångväg. Det är två täta partier med trappor precis efter starten och där blir det alltid lite småkaos första varvet, så också denna gång. Lyckades krångla mig igenom utan missöde och låg runt 11:a på första varvet. Var lite startseg, men plockade placeringar på varje varv och slutade 6:a i mål. Var först lite besviken med det eftersom jag varit 2:a och 3:a på samma bana tidigare år, men insåg jag att motståndet var vassare än tidigare år och att jag faktiskt kört närmare en minut snabbare än förra året. Tidsmässigt var det tight, så jag får ändå vara nöjd med insatsen.Riktigt nöjd faktiskt! Hade väldigt jämna varvtider, men saknade det där lilla extra trycket vilket kanske är naturligt, tävlat mindre lite mindre denna sommar jämfört med tidigare år. När jag kom i mål fick jag dock väldigt svårt att andas, det var dammigt på tävlingen och mina luftrör är väldigt känsliga. Det var 28-30 grader under tävlingen och jag körde med flaskställ monterat på cykeln, vilket nog blev min räddning till att kunna andas under själva loppet.
Dagen efter första racet drog vi vidare till området för den andra tävlingen. Den låg i Fengtai bara ca 10-15km från Beijing city. Vi blev inkvarterade på ett 5- stjärnigt hotell ca 8 km från banan, riktigt fint, ett litet lyft jämfört med det andra hotellet, som ändå var helt ok. De kunde ta betalt där i alla fall, jag fick uppleva min hittills dyraste kopp kaffe. Var kaffesugen och beställde en liten kaffe i baren, blev smått chockad när jag fick notan, 55 yen. Det motsvarar ungefär 71 kr, men man fick ju en kaka till med, så det var kanske i sin ordning. Jag tyckte det var lite roligt i alla fall, man har ju varit på en hel del ställen och druckit kaffe de senaste åren. Smaken var ok, men inget höjdarkaffe. Snarare under kategorin "drickbart". Priset är alltså inte alltid en indikation på att något är bra, i allra minsta grad då det gäller kaffe.  

Banan i Fengtai, var väldigt annorlunda jämfört med den andra banan. Underlaget var mer eller mindre 100% löst grus och knappt 2 km lång, mestadels platt. Jag skojade om att det var 100 kurvor per varv, det visades sig att någon räknat dem om fått det till 68, inte alltför långt i från alltså. De flesta extremt tighta sådana. De gräspartier som ev. funnits tidigare hade tagits bort av någon anledning. Kort och gott: spännande bana, men inte av den typ som gynnar mina starka sidor som cx-cyklist. Jämfört med förra årets bana på Hainan som mer eller mindre var klippt och skuren för mig och där jag också vann, var detta något helt annorlunda.


Det var vansinnigt varmt på tävlingsdagen och mindre skugga på detta tävlingsområde gjorde det extra tufft. Det värsta upplevde jag var toaletterna. Kokande bajamaja med "Kinasits" (dvs man sitter inte, utan hukar) gjorde att min frukost nästan kom upp de båda gångerna jag skulle nyttja den. Har inte bara känsliga luftrör, mina kväljningsreflexer är också känsliga.
Fick denna gång en riktigt bra start, men tappade sedan en del på grund av stresskörning på första varvet. Hade dåligt flyt och det var svårt att köra om. Lyckades spräcka bakfälgen i en överfart med hård övergång och rullade i mål som 10:a eller 11:a. Det hela är lite oklart, eftersom alla sa att jag var 10:a i mål men resultatlistan säger 11:a. Inte supernoga egentligen. Är inte jättenöjd med insatsen, men på en sån bana är det små marginaler som gör skillnad och de var inte på min sida idag.
Jag hade det grymt jobbigt med andningen. Några bröt loppet på grund av andningsproblem och min slutsats är att det var en kombination av tävlingsdammet och luftföroreningar från storstaden som påverkade. Beijing är inte direkt känt för sin rena luft om man säger så, vilket givetvis kan påverka andningen, särskilt hos astmatiker. Min hals känns fortfarande svullen och öm och jag har fått ta lite extra astmamedicin.


På kvällen blev det fest, den var ganska galen faktiskt. Underhållning och mat i överflöd. Bland annat ett Kinesiskt rockband på scen som spelade nirvana covers. Det var lite udda, men fick igång "publiken". I Kina gillar man att dricka alkohol och vin öl och risvin fanns att "fylla sig" med. Har själv grymt svårt för 43%-igt risvin men det var en hel del andra som drack det. Jag har fått veta av en kines att i Kina är det ingen skam att bli jättefull på sådana här tillställningar. Det är snarare coolt och respekt att man kan dricka mycket. Intressant sånt där. Man upphör aldrig att förvånas.

Nu är jag alltså tillbaka i Sverige igen. Det blir en lugn träningsvecka och ett försök att bli pigg inför Långlopps SM på söndag. Jag förväntar mig inga stordåd av kroppen efter denna resa, men vi får se.