måndag 18 september 2017

Epic Israel avklarad!


Sådär ja, tillbaka i till kylan igen! Just denna förmiddag kändes det kallt när jag gick ut en sväng. 11 grader jämfört med Det Heliga Landets 35 är kontrast. Det var en något omständlig hemresa igår, som i sig är värd ett eget inlägg, men lite kort, det tog tre timmar att checka in i Tel Aviv, eftersom man var tvungna att röntga precis ALLT innehåll i cykelväskorna (som alltså fick packas upp efter omsorgsfullt nedpackande dagen innan). Sen, när vi väl kom till Landvetter igen var vi försenade och sen fick vi vänta 45 min med att gå av planet och 45 min på att få bagaget. Väl hemma åt jag och somnade på soffan vid halv elva. Kravlade till sängen och sov fram till strax innan tio idag. Det var välbehövligt, då jag nästan inte sovit någonting på nätterna under tävlingen. Då blir man rätt sliten.

Varken Nellie och jag har hunnit uppdatera mer än på Instagram under dessa dagar. Man tror alltid att det ska finnas en massa tid, men det finns ju inte. Vi bodde ju inte på tävlingsområdet (eftersom vi då fått bo i tält och det ville vi inte), utan ca 15 min därifrån, så vi fick skjuts fram och tillbaka 2 gånger per dag för tävling och middag/briefing på kvällen. Tiden emellan var det vila och fix med prylar som gällde för oss.

Kort och gott kan man säga att Epic Israel var fantastiskt! Välorganiserat, trevlig organisation, säkert, fantastiska banor på etapperna och VÄLDIGT varmt. Vi hade runt 35grader i skuggan! Om även Israelerna tycker att det är varmt då är det varmt. Vi nordbor var något chockade.

Första etappen på 80km är den som vi är mest nöjda med. Det började med att jag tappade flaskan i en utförslöpa och var tvungen att stanna och hämta den. Tappade lite på det men inte så mycket egentligen. Det är viktigare att ha vätska än att köra 1 min snabbare i början och tappa 10 sen för att man inte drack ordentligt. I första längre backen var vi i kapp och förbi det team som då låg 2:a. Fina sigletrail uppför. Vi matade på, men gick inte för mycket på rött. Utför var det ganska löst och efter ett tag kom vi ned i en ravin med mycket sten (lite likt Gran Canarias offroad). Där hade jag viljat ha en heldämpad hoj, då det blev väl stötigt. Men vi tog oss igenom och matade på in i mål, med god marginal till 3:e team.

Etapp 2 var den längsta på 10 mil. Platt i början och slutet, men en jättestigning på mitten. Eftersom både Nellie och jag gillar uppför, såg vi fram mot det. Jag sov inte så mycket under natten och mådde rätt illa när vi gick upp 04.15 (!!) Fick i mig några skedar kall gröt, en banan och en macka på hotellet. Det växte i munnen. När jag hoppade upp på cykeln för att rulla lite, kändes det dock bättre, det brukar göra det för mig när jag mår illa. Vi hade bestämt oss för att hålla igen lite i början av den långa backen. Tyvärr hamnade vi rätt långt bak i startfållan i innan start (eftersom vi trodde vi skulle få stå längre fram efter 2:a platsen), så det blev lite ryckigt och jakt på positioner i början. Dessutom dammade det så man knappt kunde se vart man cyklade. Lite läskigt. När stigningen började, kändes det dock superbra och vi drog snabbt ifrån de två damteamen som kört i samma grupp som kört med oss i början. Vi tänkte hela tiden på att hålla igen. Efter ett tag blev stigningen brantare, vi fick jobba hårdare, det blev också varmare och fuktigare. Ganska plötsligt började jag att må superilla. Försöker dricka, men det blir sämre. Fick stanna och precis allt jag har druckit under loppet kom upp. Vi lyckades ta oss långsamt upp till första feedzonen och stannade för att kyla ned mig och dricka vatten. Mådde verkligen skit och övervägde alternativen fortsätta eller avbryta. Envis som jag är valde jag det första alternativet. Tog oss långsamt, långsamt framåt. Var mest sur på att jag inte kunde köra så fort som jag ville. Det tog ändå fram till slutet av backen innan vi blev ikappkörda av två damteam. Lättnaden var stor när det började gå utför igen. Sista 2,5 milen var platta men nere i dalen var det ännu varmare, så det tog styggt på både Nellie och mig. Nellie fick göra ett stort dragjobb här och jag är grymt tacksam för det. Vinglade i mål som 4:e team och fick uppsöka sjukvårdstält för nedkylning. Helt tom i kroppen på vätska och energi. Vi blev ändå grymt glada när vi fick reda på att vi trots det här ändå låg kvar på en 2:a plats och inte hade tappat alls så mycket som vi trodde först. Fick vila vid vårt boende när Nellie åkte till tävlingsområdet igen, tror att det var det som räddade mig inför etapp no 3.

Inför sista etappen, på "bara" 65 km hade vi bestämt oss för att inte riskera nåt, utan starta och fokusera på att komma runt. Vi hade långt ned till 4:e lag, så pallplats var rimligt att sikta på. Det var till vår stora lycka lite svalare också. Vi öppnade lugnt och med lägre puls. Det visade sig att jag var piggare än vi trott efter dagen innan, även om jag inte hade jättemycket energi i kroppen. Jag hade fått i mig lite mat, men bara en bråkdel som man behöver på sådana här etapper. Min tanke att en lägre puls gör att man använder mer fett som bränsle och därför kan spara lite på kolhydraterna verkade fungera. Sista etappen var enligt mig den finaste. Några av de finaste stigar jag kört på någonsin. Jag tycker att vi körde riktigt bra utför, det var inte där vi tappade på de andra. Vi rullade i mål som 4:a även denna etapp, men bara någon minut efter 3:e team, vilket gav en 3:e plats i totalen.

Efter omständigheterna är vi väldigt nöjda. Ingen av oss är vana vid etapplopp. Så här i efterhand tänker vi tex att det kanske inte var nödvändigt att köra så hårt första dagen, även vi inte tyckte att vi körde så hårt och man naturligtvis vill få så stort avstånd som möjligt till de andra. En punktering eller fel på cykeln kunde ju tex gör att man tappade tiden. En del smågrejer vi kom på att man kunde tänka på. Dessutom måste vi ha i tanken att vi var där helt själva och fick fixa allt omkring själva och fick åka fram och tillbaka flera gånger. Det ultimata hade givetvis varit att ha ett rum på hotellet vid tävlingsområdet och någon som tvättade och fixade med cyklarna efter tävlingen. Det hade gjort mycket för vår återhämtning.
Men jag är ändå supernöjd med vår prestation och glad att Nellie vill hänga med på det här galna äventyret.
Stort tack till alla vänner och bekanta som skickat hejande, peppande ord på vägen och mina och Nellies Samarbetspartners och sponsorer. Ni är grymma!

Stort tack inte minst till organisationen för Epic Israel som bjöd in oss och tog hand om oss på ett förstklassigt sätt. Bilder kommer när jag hittar några.

Nu väntar vila, lugnt träning och kärlek till cykeln, som har en hel del som behöver åtgärdas.

måndag 11 september 2017

Lerfest i Karlstad -Nu mot något torrare och varmare.

Foto: Mjonssonfoto Fler foton här: 
Vi bjöds på en riktig lerfest på Karlstad XC! Jag gillar när det blir lite lerigt och slirigt. Grymma stigar ändå. Karlstad XC ska ha en stor eloge för att de har ett långlopp med mycket stig. Många lopp blir ju lättare och lättare, men i Karlstad behåller man de tekniska stigarna. Det är riktigt kul! Jag tycker man löst det på ett bra sätt med olika loopar att välja istället. Tyckte det kändes bra för min del mestadels, men var lite trött sista 15 kilometerna och slirade och fegade lite väl mycket på klipphällarna. Det var snorhalt och jag ville inte riskera att gå omkull innan resan. Rullae i mål som vinnare, före Sara Öberg. Tävlingstiden blev ungefär 3.45 på 78 kilometer, vilket visar hur lerigt det var. Bockstensturen på 100km kördes på runt 4.10 Känns som om det var dessa två riktigt hårda lopp jag behövde innan kommande 3 dagars etapplopp.  Imorgon drar vi till Israel, det ska bli väldigt spännande. Hade varit kul att ha en actionkamera och filmat delar av banan. Har en GoPro, men tyvärr är SD-kortet trasigt och jag upplever att det är svårt att mecka med filmkamera när man tävlar Får vi ens filma där vi ska cykla? Kan vara känsligt sånt där i vissa länder. Det ser ut att vara riktigt varmt i alla fall, strax under 30 grader på dagen, men vi startar ju tidigt på morgonen, så det blir nog bra. (trots min morgontrötthet). Nu ska jag sova så jag är pigg inför morgondagen. 

fredag 8 september 2017

Mot Karlstad. Och sen på ett riktigt äventyr!



Strax drar jag till Karlstad för Karlstad XC i morgon. Ev kör jag även Berglsagsloppet på söndag, men har inte anmält mig eller bestämt mig än. Vi får se hur kroppen känns.

Nästa vecka är det dags för ett äventyr av det tuffare slaget och jag vill inte riskera något inför detta. Jag ska nämligen tillsammans med Nellie Larsson Köra 3-dagarsloppet Epic Israel!
Loppet går torsdag till lördag. Jag blev inbjuden av arrangören redan i våras och har hittat en perfekt teamkamrat i Nellie. Vi är ju jämnstarka, vilket är en stor fördel på denna typ av lopp. Sen kan ju allt hända på vägen i form av trötthet och mekaniska problem, men då är det ju bra att ha någon att peppa och bli peppad av. Har ju tidigare åkt Andalucia Bike Race på 6 dagar. 3 agar känns mentalt sätt mer överkomligt även om jag är inställd på att det kommer att bli tufft. Det är inte dirket platt där vi ska köra. Hoppas på bra resultat och en bra erfarenhet. Vi kommer att få bra motstånd bland annat i form av Schweiziska Katrin Leumann och Nederländska Laura Turpin. Vet inte om de kör i samma lag dock.  

måndag 4 september 2017

En sen upptatering: Bockstensvinst!


Tur att jag cyklade snabbare i helgen än jag skriver blogg. Kanske är det ett tecken på att det gått bra? Snabb cykling och långsamt skrivande eller långsam cykling och snabbt skrivande? Inte vet jag.

Hur som helst, Bockstensturen är vad jag vet Sveriges längsta långlopp. i mtb med sina 100km. Jag kan ha missat nåt mindre känt långlopp, upplys mig gärna i så fall. 100km är en respektingivande sträcka även för mig som van cyklist.

Jag ville ju gärna köra bra på "hemmabanan" men hade samtidigt i tanken att det just är långt. Det är mycket som kan hända på 100km och jag kan inte säga att jag är tränad för dessa distanser. Det behövs längre långpass för detta. Min önskan var att inte ha betongben. Senaste två veckorna har benen känts så stumma och det har varit svårt att komma upp i puls, ni vet dagen efter 5-
timmarspasset som jag skrivit om innan. Det har dock gått fort på tävlingarna, så det kanske har ett samband. Man lyckas pressa ut mer kraft ur kroppen än innan och blir tröttare  (enkel matematik egentligen).

Jag sov nästan ingenting natten innan Bockstensturen. Inte för att jag var nervös, periodvis har jag svårt att somna på nätterna på grund eftersom det känns som om kroppen går på högvarv. Det är bra i perioder men så kommer det igen. Antar att det är nåt stressrelaterat. Jag mådde lite illa när jag vaknade, men tvingade i alla fall i mig lite frukost. Drog till Varberg, förberedde mig som vanligt inför race.

Starten gick i rasande tempo som vanligt i Varberg. Tycker ändå jag hittade bra flyt tidigt, lyckades undvika en krasch precis, men sen flöt det på. Det är svårt att hålla koll på de andra tjejerna, men i första backen kom Nellie Larsson farande, så jag hängde på henne. Körde tillsammans ett tag men efter ca 30km hade jag fått en liten lucka. Tänkte att jag krigar väl på. Benen kändes bättre än på länge, men jag försökte ändå att köra kontrollerat för att inte slösa för mycket energi. Hade ingen koll på hur långt Nellie var bakom. En av nackdelarna med att leda, man får ofta dåligt med baktider. Ligger man 2:a är det ju lättare för den som langar tex att ha koll på tiden till framförvarande. Kroppen kändes bra i ca 50km, då började det svida lite i benen. Det var dock inte det stora problemet, utan att jag började må illa igen. Tänkte några gånger att jag skulle stanna och kräkas, men det hade jag ju inte tid med. Försökte tänka bort det och dricka ändå. Strax efter 2:a spurtpriset kommer Nellie ikapp. Hon verkar stark. Känner mig krispig och tom på energi, men lyckas hänga med. Känner att det är mer och mer vilja som plockas fram. Pulsen är inte hög, men det går segt ändå. Försöker intala mig själv att det är bra att den inte är hög, då finns det krafter kvar, även om jag inte riktigt tror på mitt resonemang just då. Övertalar mig ideligen om att inte släppa. Svävar mellan hopp och förtvivlan.
Kilometerna matar på och till slut är vi inne på Klubb-banan vid sjukhuset. Det är inte långt kvar och jag är lite piggare. Tänker att ska jag göra något så är det här i skogen. Tyvärr fungerar det inte, eftersom vi börjat komma ikapp allt fler cyklister som kört kortare banor och vi får köra försiktigt. Folk är för det mesta duktiga på att flytta sig men alla gör inte det och man vill ju inte köra av någon av banan, så får hålla igen lite.
När vi kommer ut från skogen känner jag att jag behöver göra något NU om jag ska vinna det här. För vinna vill jag ju. Inte är jag väl nöjd med en 2:a plats utan att ens ha försökt vinna i det här läget? Och någon spurt vill jag väl inte ha? När det är 2 km kvar chansar jag i några svängar som är lite lösa. Går all in, foten ut i kurvan under tunneln och sen attack. Lyckas få en liten lucka. Är rädd att jag dragit på för tidigt eftersom det kramprycker i benen, men tänker att 4-5 minuter all in, det orkar du. Går på så mycket jag orkar och ser att luckan växer. Pulsen stiger. Ropar på några jag kör om som flyttar sig på ett föredömligt sätt. 1 km kvar, 2 minuter all in kvar. Gräset runt fästningen känns fruktansvärt tungt. Tänk om hon kommer som ett jehu nu? Det händer dock inte, men det är först vid bron innan upploppet jag är säker på att jag kommer att vinna, slår av lite på tempot och rullar sista biten. Är trött. Fick gräva riktigt djupt för att få fram de där sista krafterna. Viljan var starkare än kroppen. En vinst när man trodde det var kört är nästan den bästa.

En stor eloge till min klubb för ett fantastiskt evenemang. Så proffsigt. Så fin bana med mycket mer stig än när jag körde sist. Så god stämning. Och så vädret då fantastiskt sensommarväder, men det är troligen inte Varbergs mtb:s förtjänst.


Nu är jag i Vallby. Rensade och krattade en hel del går, det fick bli den dagens träning. I dag har jag träningsvärk lite här och där. Visst är det lustigt att man cyklar 10 mil och blir trött i benen men klarar sig utan träningsverk, men man krattar och rensar några timmar och får träningsvärk av det?
Om någon vill ha äpplen, päron eller plommon så hör av er. Inte riktigt mogna än, men det finns nåt ton frukt här. Det är synd om den går till spillo.

Har varit riktigt kass i magen efter racet och inte sovit något vidare på två nätter. Kanske det var nån bakterie jag fått i mig. Hoppas på bättre sömn kommande dagar. Hade varit gött och underlättat återhämtningen.

måndag 28 augusti 2017

Alliansloppet -en till lerfest!

I går bar det av till Trollhättan och premiärupplagan av Alliansloppet MTB.Alltid kul med nya lopp i närheten av Göteborg. Trollhättan är en underskattad stad om än lite svår att hitta i för oss som aldrig varit där på grund av tillfälliga vägombyggen mm. Till slut hittade vi dock till starten och nummerlappsutdelningen.
Man hade lagt en riktigt fin 2-varvsbana på totalt ca 62km. En blandning av småkuperade lättåkta löparslingor och partier med lite mer teknisk stig. Endast ett fåtal kortare asfaltsträckor. Stigarna hade efter regn blivit rätt så leriga och hala, vilket var kul. Det var nog de partierna som jag personligen uppskattade bäst och förra helgens lerfest gjorde att det kändes bra i skogen, inte lika mycket fegkörning och mindre ont i revbenet. Sammanfattat var Alliansloppet ett riktigt fint lopp och trevlig arrangemang. Hoppas på fortsättning och utveckling i framtiden.

Vi var tidigt 4 st som fick en lucka ned till övriga damfältet, jag, Jenny, Louise och Nellie. Nellie släppte ganska tidigt och i slutet på första varvet även Louise. Jag och Jennie matade på och jag försökte hänga i så länge jag kunde. Det gick bra tills det bara var 6km kvar, då jag var tvungen att släppa. Det var ett lite dumt parti att släppa på, eftersom det kom en teknisk stig precis efter och jag höll på att närma mig igen, men vi började också komma ikapp folk som körde motionsklass. Eftersom jag inte ville fulköra förbi någon fick jag hålla mig lite lugn och avvakta tills omkörning blev möjlig och då försvann ikappkörningschasen. Benen var ändå slutkörda, så det hade ändå blivit svårt att matcha Jennie, som också har en i långloppssammanhang vass spurt. Rullade in som 2:a lite mer än en minut efter.
Är ändå nöjd med 2:a platsen då den senaste veckan har känts riktigt tung i kroppen och knoppen. Benen känts som dagen efter ett 5 timmarspass ungefär, trots att jag vilat mer än vanligt och försökt väcka dem försiktigt med korta spurter mm. Även på uppvärmningen i går kändes benen tomma och stumma och det var svårt att få upp pulsen, men på racet fungerade det ändå förvånansvärt bra. Är dock glad att det inte var längre,  då hade nog min energi tagit slut. Vi får se hur det blir på Bockstensturen kommande helg. Får väl kolhydratsladda hela veckan eller nåt.

torsdag 24 augusti 2017

Ctrl+alt+delete och kommande race!


Alltså, ibland önskar man att man kunde göra ctrl+alt+delete på sig själv och omgivning. Den senaste veckan har jag känt mig så fruktansvärt rörig, som att det hela tiden är grejer som tillkommer som måste lösas. Jag är van att anpassa mig och pussla för att få min tillvaro att gå ihop, men just nu är det lite väl mycket pussel, vilket sätter sig på humör och pigghet.
Jag blir irriterad på småsaker. Till exempel här om dagen när skulle hjälpa en gammal kund med lite småsaker och fick ägna en och en halv timme åt att leta efter de filer och lösenord som behövdes för att göra uppdraget, som slarvats bort. Något som i vanliga fall kanske skulle ta max 30 minuter gick inte att göra klart på två timmar och jag fick springa med hjärtat i halsgropen till nästa jobb. Det är därför jag föredrar att folk skickar saker de behöver hjälp med istället, får då måste de göra det klart INNAN jag kan göra något. Mer effektivt både för mig och för kunder.  

Stressen i topp och humöret i bott resten av dagen och när jag skulle träna var benen totalsumma. Så jag ändrade min intervallplan och cyklade runt lite planlöst i skogen istället. Cyklade hem när det blev för mörkt för att se. Hittade svamp som jag plockade (tur man har ryggfickor och handskar att samla svamp i när man cyklar). Antagligen var det bra och en form av systemåterställning.  Min filosofi är att om kroppen inte är fokuserat på att ta i och benen är så stumma, är det ofta bättre att köra något annat än de tänkta intervallerna. Det är lätt att det bara blir ett halvdant, halvårt pass med halvhög plus och effekt som bara sliter ännu mer utan att ge så mycket. Visst, det är svårt när man planerat in träningspass som sedan inte fungerar. Vi uthållighetsnördar har ju oftast mycket höga ambitioner med hur vi tränar och vetskapen om att ha genomfört en riktigt hård vecka är något som vi vi finner tilltalande, oftast.

Kommande race är två som jag vill prata mig varm för lite extra. På söndag körs Premiärupplagan av Aliansloppet MTB. Aliansloppet är stora på skidor och har sedan starten 2007 inriktat sig på rullskidelopp både för Elit och motionär. I år har det alltså lagt till MTB-lopp på 31 och 62 km. En stor eloge ska de ha för att de satsar lite extra på dam-elit med egen damstart 30 min innan herrarna. Mer sånt vill vi se på långloppen! Loppet bjuder även på ett riktigt bra startfält på damsidan, så även om vi inte är så många, kommer det att bli spännande. Ytterligare en fördel för min del är att det bara är en knapp timme från Göteborg. Kan sova hemma i min egen säng, något som uppskattas mycket dessa dagar. Hoppas stumbenen har skärpt sig och börjat fungera tills dess.  

Helgen efter det är det dags för Bockstensturen, arrangerad av min klubb Varbergs MTB. Jag ser mycket fram emot att köra detta lopp, eftersom det de senaste åren krockat med inbjudningstävlingarna i Cyclocross i Kina.
I år har jag varit tvungen att tacka nej till Kinacrossen, eftersom jag insett att det helt enkelt blir för mycket för mig att åka dit just nu. Det känns sorgligt, eftersom det är kul tävlingar och mycket UCI-poäng, men de är också en lång resa med tidsomställning som tär mycket på kroppen och huvudet. Dessutom är det svårt att ha kontakt med familjen där borta. Hoppas att få komma igen en annan gång.
Bockstensturen ligger ju också nära Göteborg, så det blir mycket enklare. Det är dock 100km långt så det ska bli spännande att se om jag orkar den distansen.

 
Nu ska jag ut och se om kroppen vaknat till liv. Hoppas på detta, hade varit bra.

måndag 21 augusti 2017

2 x Lerfest= Trött + lite ont.

Foto: Kjell Bengtsson

Tävling nära hemma i dagarna 2 i helgen. Västgötacup i Rävlanda på lördagen och Swe-cup i Skatås på söndagen.

Banan i Rävlanda var rätt nygjord och bjöd på ett kort varv på ca 3-3,5 km, en mängd kurvor, lite pumptack, ett mindre drop och en hel del byggda hinder. Lite lurigt halt efter nattens regn. Det var svårt att komma ihåg varvet efter bara ett träningsvarv. På första varvet märktes det för min del, då jag gjorde en hel del misstag. Bland annat höll jag på att gå vält ordentligt efter droppet, då det var ett litet jordhopp efter som jag kom in i alldeles för hög fart till. Lyckades rädda det, men blev lite ofokuserad. Efter det gick det blev känslan bättre och bättre jag drog runt övriga 4 varv med nästan exakt samma varvtider.
Kom i mål först av damerna och blev aningen förvånad när jag upptäckte två häftstift i framdäcket. Det visade sig att de flesta i damklassen hade samma sak och att det var någon lustigkurre som roat sig med att strö ut häftstift på banan i pausen. Jag hade som tur (?) var inte märkt det under racet. Och det var ju tur att ingen allvarlig olycka hände. Tydligen märkte lustigkurren att skadan inte blev så stor, för enligt rykte hade herrelitklassen, som startade efter oss fått ytterligare hinder i form av granar som släpats ut på banan. Jag undrar bara varför? Det är så jäkla onödigt! Det är ju uppenbarligen en bana som byggts särskilt för mtb och jag antar att de har tillstånd att vara där. Varför vill man förstöra när det för en gångs skull händer något i ens by?

Inför söndagen hade det regnat ännu mer och Skatåsterrängen är ju inte direkt lättkörd ens som torr, så där blev det lerfest deluxe. Det är rätt skoj med sådana förhållanden, men ovant när det inte händer för ofta. Även banan i Skatås är fin, men väldigt krävande. Damklassen hade finbesök av Alexandra Engen, som körde grymt fort. Rullade själv in som 2:a en bra bit efter henne. Tappade mycket på de två sista varven. Kände att jag fick slita för varje meter.
Är nöjd med 2:a platsen men tycker att jag fegade rätt mycket i halkan. Vet dock en del av orsaken till detta, något jag inte skrivit om innan eftersom jag inte viljat fokusera på det inför SM och Vasan mm.. Jag vurpade rätt ordentligt i Italien för några veckor sedan. Tappade luften och hade ont när jag andades efter mm. Dagen efter vurpan var jag bara lite öm runt revbenen på ena sidan, så fortsatte att köra utan några större problem. Det konstiga var veckan innan Cykelvasan, när jag var hemma och skulle ta upp en grej från golvet, inget tungt eller någon konstig rörelse alls. Det knäppte eller krasade liksom till på stället jag slagit i och det kom en vansinnig smärta. Sen dess har området varit jätteömmt och allra värst när man ligger ned och ska vända sig om. Dessutom trycker det och ömmar när man har bh och/eller pulsband på sig. Det har känts ok på cykeln, så länge man inte gör några oväntade manövervingar (som man gör när man kör ler-race). En vurpa till hade förmodligen gjort vansinnigt ont, så därav vis fegkörning. Hoppas det ska bli bättre. Man gör ju ingenting åt revbensskador, så det är väl bara att vänta.

Idag fokuserar jag på Återhämtning och lite rehabträning. Även styrketräningen får anpassas lite, eftersom det är svårt med vissa övningar som gör ont.