söndag 21 augusti 2016

Där hon hör hemma!



Vilken dag i går! Guldeufori i Cykelsverige efter Jenny Rissveds fantastiska lopp på XCO-arenan i Rio. OS guld för Sverige i Mountainbike, sådant för inte alltför länge sen bara drömt om. Jag vet att de flesta som läser denna blogg kanske såg loppet, det var iskallt samtidigt som det kokade. Till och med när kedjan krånglade var Jenny iskall, lugn, tuggade ikapp de andra utan stress. Trots att hon var där för att se och lära visste hon precis hur hon skulle göra. Jag skriver som så många andra -hon visade istället dem hon skulle lära av hur man skulle göra! Själv satt vi hemma med gåshud och var allt annat än lugna. Jag fick ha en kudde till hands, för stundtals vågade jag inte titta på loppet. Vi visste väl att kapaciteten för medalj fanns, men det är mycket som ska stämma på ett lopp och mycket som kan hända. Många andra var precis lika väl förberedda och taggade på att vinna. Men Jenny var den som gjorde det, fattar ni, hon gjorde det!! Nä, jag fattar nog inte....
OS-banan såg verkligen grymt kul ut att köra, det var en bra sändning från TV 3 och Kessiakoff var riktigt bra som kommentator. Man hoppas att folk som inte cyklar mtb idag blir sugna på att testa. Men som vanligt så ser det som är brant och stökigt inte alls så svårt ut på TV. När dessutom de som kör är så tekniskt skickliga att de bara flyter igenom stenpartierna, ser det som är svårt extra lätt ut. Tror många hade blivit förvånade och lite skärrade över hur svårt det faktiskt är om de fått ta sig runt ett varv på den där banan.

Det såg ju väldigt kritiskt ut med OS-plats på damsidan i vintras. Sverige var 20 nånting på nationsrankingen för OS. Eftersom jag vid de tillfället var näst bäst rankad av de tre damer vars poäng räknades till nationsrankingen blev jag "utskickad" på poängplockningsuppdrag. Ett hårt, men också roligt slit som igår kändes så värt! Detta var den bästa utdelning man kunde få! Jenny är dock den som slitit hårdast av alla för att komma till den högsta nivån inom mtb och jag vill inte jämföra min i sammanhanget mikroskopiska insats med hennes stora slit och fantastiska insats.

Det pratas ju alltid om att man ska engagera sig för svensk cykel och jag fick så sent som häromdagen nån sags "pik" att jag minsann borde engagera mig mer i damcykling. Det finns olika sätt att göra detta och poängplockandet ser jag som mitt bidrag till något jag tyckte var viktigt -att försöka få en ung och lovande tjej att hamna där hon hör hemma- På OS-arenan!

fredag 19 augusti 2016

Självmutor och Säljes.


Äntligen lite sensommarfeeling här i Göteborg. Fint vid kusten och fint i skogen.

Veckan har träningsmässigt ägnats åt att försöka skrämma igång kroppen efter cykelvasan. Det har gått så där om jag ska vara ärlig. Jag vet att min största achilleshäl gäller sportandet är sömnen och matintag efter tävling och antar att detta ibland påverkar återhämtningstiden negativt. För de utan dessa problem är det väldigt svårt att förstå, "det är ju bara att sova/äta mer" har jag fått höra ofta. Men det är faktiskt inte så lätt. Försök att sova när kroppen inte vill somna eller att äta när du mår jätteilla och får kväljningar av det du stoppar i dig.   

Jag började med att köra ett pass på gymmet i tisdags. Det var verkligen lätt, men avslutade med några marklyft. Kände mig rätt stark och körde på, det var inte så tungt. Dagen efter efter märker jag dock att träningsvärken från hell börjar smyga sig på. På eftermiddagen blev den riktigt illa! Helt genomstum, fick rulla mycket lugnare än jag tänkte. Trodde ett tag att det var nåt fel på benen, men jag vet ju samtidigt att träningsvärk verkligen kan göra ont, särskilt när man gör en ny övning eller något man inte gjort på länge! 

Det var något bättre igår och jag cyklade, kroppen samarbetade ändå hyfsat. Mutade mig själv med att om jag körde alla intervaller så skulle jag få plocka svamp sen, det funkade, benen vaknade lite och jag hittade en hel hög med svamp. (plastpåse är att rekommendera att ha med sig vid skogscykling så här års).  Men jag har den där känslan att jag inte har riktigt nån "kontakt" med benen. Ni vet, man tar i, försöker spurta eller öka farten, köra en intervall, men pulsen ökar knappt och det gör inte heller särskilt ont i benen. Det händer bara inte något. Benen har tagit semester. Funderar på att boka in en massage eller nåt nästa vecka för att få fart på systemet.

Åker till Kina för cyclocross nästa helg och hoppas på lite mer pigghet inför detta. Ska köra två tävlingar utanför Peking. Det blir spännande. Tyvärr verkar jag bli den enda från Sverige som kör i år, synd det!

Mackan och jag säljer lite prylar, hör av er vid intresse! Här är lite: 

Superfin gaffel för 3500kr Fox 32 mm terralogic factory series (kashima coat legs)
Färg: Vit
9mm dropouts,
Taperhead styrrör, 145mm lång
Körd endast säsongen 2014, april till oktober, säljes nyservad.
Nypris ca: 9 000 kr

OCH

XT Drivpaket för 4000kr: 
- Vevparti 3x10, 175 mm vevarmslängd, inklusive vevlager
- Fram- och bakväxel 
- Bromsar utan skivor. 
- Kedja 
Alla delarna är oanvända. Har suttit på cykel som uppgraderats.

Bilder nedan!











måndag 15 augusti 2016

Cykelvasan -roligaste långloppet hittils?




Ja, jag vet jag är sen med mitt inlägg, men det har inte funnits tid till att skriva förrän nu. De flesta vet väl resultatet på cykelvasan redan, men alla vill ju ge sin upplevda version av loppet, så även jag.

Sprinten först, ett riktigt kul evenemang som i år tyvärr försågs med riktigt skitväder. Kallt och regn, i kontrast till förra året då det var över 20 grader och strålande sol. Banan är rätt skoj, en serpentinbacke upp, några svängar på toppen och sen ett skogsparti utför. Fick väl ingen kanonstart direkt, men slutade i alla fall 5:a.



Dagen efter upp klockan 5 efter en riktigt dålig natt sömnmässigt (inget ovanligt). Tvingade i mig lite frukost (inte hungrig, men äta bör man ju...) och ned till starten strax efter kl 6. Jag har ju vanligen sjukt svårt att gå upp på morgnarna, det vet de flesta vid det här laget, men när det verkligen gäller, går det riktigt bra i alla fall. Det hela blev ännu lättare när man insåg att regnet avtagit helt, det var 12 grader istället för 4 och solen till och med tittade fram här och där. Tog bilen ned till starten denna gång, det var rätt skönt, man kan hänga i den innan uppvärmning och ha med sig pump och extra grejer mm.

Den stora nyheten i år var ju vår separata damstart kl 07.30. Enligt startlistan var det ca 60 damer som startade i tävlingsklass i år, vilket nog är rekord i Cykelvasans tävlingsklass. Starten gick och vi kom iväg utan missnöden vad jag såg. La mig bakom följebilen och tyckte den åkte rätt långsamt. Trodde först att det var en bil som hamnat i vägen och inte fattat att den var mitt i en tävling. Dagarna innan hade jag tänkt på olika scenarion på hur loppet skulle utveckla sig. Teorin om att en mindre grupp cyklister skulle sticka tidigt var den jag trodde på mest. Det var också det som hände. Vad jag inte räknat med var dock att jag själv skulle vara en av dem som var med i den gruppen. Körde ca 2 km efter följebilen/tv kameran och när jag vände mig om ser jag att det bara är jag och ytterligare 5 cyklister som är med, resten av gruppen ser jag inte. Det är Jennie Stenerhag, Ida Jansson, Nellie Larsson, Felicia Ferner, Louise Rundqvist och jag själv. Vi får snabbt till ett grymt bra samarbete, alla hjälpts åt att hålla farten, jag har nog aldrig varit med om någon bättre körning på ett långlopp faktiskt. Det körs lite om spurtprisen och till nästa gång behöver jag nog få lite mer koll på var dessa är, jag var inte alls beredd på dem eller så hade jag fullt fokus på att cykla.
I en längre backe innan Mångsbodarna släpper Louise och vi är 5 i gruppen. Fortsätter att kriga på. Märker efter ett tag att det börjar gå lite vingligt för min egen del och att det är lite väl lite luft i framdäcket. Tänker att det är ett litet hål som lagat sig och fortsätter, men det blir bara värre och värre och tillslut får jag stanna och tappar därmed de 4 i täten. Förbannade jäkla skit!!!! Det verkar vara ventilen som läcker och jag chansar och drar i en kolsyrepatron så att däcket blir stenhårt. Fäpplar lite med det, men kommer till slut iväg igen, det kändes som en evighet, men det gör det ju alltid när man får stanna och meka.

Kör solo och det går inte alls lika fort som innan så klart. Man får vara sjukt stark om man ska köra i samma tempo som 4 åkstarka cyklister som samarbetar. Väntar på att någon ska komma ikapp mig, men det dröjer nästan exakt en timme och då förstår jag vilken jäkla lucka vi hade i tätgruppen.
Till slut kommer Louise, Angelica och Erika ikapp mig. Jag är vid det här laget riktigt krispig, så det blev min räddning. Efter ganska kort tid på rulle känner jag mig piggare igen och kan vara med i dragjobbet. Även i denna grupp får vi till ett bra samarbete ända in till de sista kilometerna. Vi kommer tillsammans in på upploppet och jag är för stum för att få till någon vidare spurt. Rullar in som 7:a. Sjukt frustrerad över det hände som det hände, men ändå nöjd med körningen fram tills dess. Den gav mersmak. Vann gjorde återigen Jennie Stenerhag som varit en av de starka rösterna för den separata damstarten. All kudos till henne!

Förra året var jag 5:a i mål, men i år var körningen från min sida bättre tycker jag. Eller man kan kanske inte jämföra, då jag då körde i jätteklungor med herrar och det gick 15 min snabbare. Egentligen kan man säga att jag var 7:a även förra året med, eftersom en jätteklunga med 2 damcyklister körde fel framför mig.

Trots ventilstrulet var det här nog det roligaste långloppet på mtb jag kört, om man bara ser till utvecklingen av loppet. Vi damer fick tävla mot varandra, lägga upp vår taktik med varandra, spurta med varandra, det är en stor skillnad mot att ha en tävling bland massa cyklister som liksom inte är med i ens tävling. Dessutom var det extremt god stämning i de grupper två jag körde, inga sura miner, utan vi peppade snarare varandra. Ingen fulkörning, utan ärlig och snygg körning. Den starkaste och smartaste vann helt klart. En skön sak med mtb är att man kan vara värsta konkurrenter på tävlingsbanan, men sen gå och ta en fika tillsammans efteråt, även om man precis blivit slagen av personen i fråga.
   
Jag vill verkligen tacka tävlingsledningen på Vasaloppet.
Efter många påtryckningar, debattinlägg och diskussioner hit och dit valde Vasaloppsledningen att våga testa elitdamernas önskan om en egen start och tävling och de ska ha en stor eloge för det. Om jag minns rätt var det nästan hälften av damerna som hann komma i mål innan de första herrarna kom dundrande.
Tänker helt annorlunda nu än innan. Jag ska vara ärlig, första gången jag körde cykelvasan tyckte jag det var skittråkigt. "Aldrig mer" tänkte jag då. Nu tänker jag redan på nästa år, vad jag skulle kunna förbättra, hur jag skulle kunna förbereda mig bättre, hur ska jag preppa min cykel. Det är väl det som var tanken? Att loppet ska ge mersmak och att man ska bli peppad?!

Här kan ni förresten se ett inslag från SVT om cykelvasan

Nu är jag hemma igen och smälter helgen. Känner mig sjukt trött och tom på energi men också inspirerad. Cykelvasan är en sjukt stor och viktig händelse i cykelsverige. Vilken apparat! Idag har jag lång startstäcka och tillåter mig verkligen att ha det. Kläd- och cykelvård väntar och en hel del "administrativa" saker att lösa.  

torsdag 11 augusti 2016

Till fjälls!


Precis som en stor del av övriga Cykelsverige är jag i Sälenområdet och laddar för Cykelvasan. I mitt insta-flöde är det största del bilder från Sälen eller på cyklar som preppas till max. Cykelvasan är en riktigt stor händelse helt enkelt! Den stora snackisen nu är givetvis vädret. Så här i knappa mitten av augusti hade man ju kanske önskat lite mer sommarvärme, men det är väldigt mycket kallare än normalt så här års, i morse var det minusgrader och kom snöblandat på sina håll. So fort solen är framme är det riktigt skönt ute, men det lär bli en kylig morgon på lördag vid starten på Cykelvasan och vi damer startar ju redan 07.30 (och det är ruggigt tidigt för en morgonsnoozare som jag!!!)
Häromdagen cyklade vi i Rörbäcksnäs och det var verkligen grymma stigar. Har aldrig kört där innan, men det är helt klart ett område värt att besöka igen. Igår var Rideaway tillsammans med några andra cykelleverantörer där med democyklar för provkörning. Det var inte jättekul väder med regn och kyla, men det var faktiskt oväntat många som var där och ville testa cyklar.



Imorgon är det sprintdax, vi startar bakom Experium, kort och hårt race. Kom gärna och heja på mig och mina kompanjoner. Det brukar vara riktigt kul.  

måndag 1 augusti 2016

3+3 i Alingsås!

En fin och hård helg i Alingsås och Alingsås Challenge. Ett lyckat evenemang med start och mål i centrala Alingsås, fina banor och go stämning. Hatten av för arrangörerna som lagt ned sin själ i detta!
Foto: Birpa2 Mer foton>>


Det blev som väntat ett tufft XC lopp på lördagen. Själv kände jag mig lite som en diesel, körde i ett tempo, varken snabbare eller långsammare. Varvtiderna på klockan visar bara 10-20 sekunders skillnad per varv. Några mindre missar på första varvet, plus att jag fick springa/kasa nedför ravinen eftersom en arrangör sa "vänta" och jag trodde att nån kraschat där, så jag stannade och fick hoppa av. Lite tråkig miss, men, jag tror inte det påverkade resultatet i det stora hela.
Efter varv två började jag plocka tid på täten och gick upp på 3:e plats och närmade mig även 2:an Marlene, men hann aldrig ikapp. Rullade i mål som 3:a, vilket jag får vara nöjd med.

Igår var det 60km långlopp som stod på schemat. Då jag kört tävling på vägarna här innan, vet jag att man kan bli riktigt trött av de branta backarna så jag hade bestämt mig för att inte gå på max i början. Eftersom jag också kände mig ganska seg efter lördagens race blev det också ganska naturligt. Pulsen var ovanligt låg, men det gick ändå ganska bra, förutom på de snabbåkta partierna, där hade jag inget att säga till om alls. Låg på 4:e plats vid varvningen. Fick lite sällskap först med Jessica och sen med Peter Blomqvist, bra att ligga bakom folk som kan banan. Tuggade på och ser plötsligt 3:e tjej där framme. Jobbar i kapp och om. Efter några av de branta backarna vid 20 km kvar ser jag även 2:a tjej (Felicia) skymta mellan träden. I samma veva märker jag tyvärr också att mitt framdäck får allt mindre luft. Det blir allt sladdrigare och sladdrigare utför och i kurvorna och jag tänker att jag ska stanna och lägga i en slang, men sen tänker jag att det kanske håller ändå när det bara är 10 km kvar till mål och om jag stannar kommer de bakomvarande tjejerna kanske komma ikapp. Så jag fortsätter att cykla och det går framåt men långsammare och långsammare och sista biten i skogen innan mål går riktigt dåligt då jag nästan kör på fälgen. Får hoppa av och springa i några kurvor och det känns riktigt gött att rulla i mål för strax efter kommer både Marlene och Jessica. Är lite frustrerad över puspunkan, eftersom jag kände att jag hade mer att ge i slutet, men ändå väldigt nöjd att jag behöll tredjeplatsen trots den.

Stort tack även till Er som hjälpte mig med langning på racen i helgen. Det är inte alltid helt lätt att få ihop det med sådant, så jag är ytterst tacksam!

Tyvärr var jag dålig på att fastna på bild i helgen, därav ingen bildkavalkad. Om någon tog nån bild där jag inte ser ut som en fågelskrämma, så får ni gärna skicka den!

 


fredag 29 juli 2016

Test av bana i Nolhaga!


Igår blev det en tur till Alingsås innan eftermiddagsjobbet och test av helgens XC-bana. Alingsås är ju rätt nära hemifrån och då är det ju rätt skönt att kunna testköra banan innan och slippa känslan av stresskörning på själva tävlingsdagen. Fick förstklassig guidning av Dennis, vilket var tur, annars hade det varit svårt att hitta, med alla alternativa banor mm.

Drabbades av viss nostalgikänsla, jag tror det var 2004 (?) som vi körde mtb-race i Nolhaga park. Kommer inte ihåg mycket av den banan, förutom att jag blev påmind om några trappsteg som vi då körde uppför, nu ska de köras nedför, vilket känns mer realistiskt. Minns inte området som så uppvuxet som nu, men det är klart, saker och ting växer väl på 12 år...
Hur som helst är skogspartiet riktigt bra för mtbcykling. Banan som lagts slingrar sig upp och ned för de två skogskullarna och är väldigt intensiv. Klättringarna är riktigt tuffa, branta och ofta på ett ganska mjukt underlag, utförslöporna är snabba och ger inte mycket till återhämtning. Man har byggt några kortare tekniska partier som är kluriga men inte extremsvåra, bland annat en variant på stenkista som är bra att köra några gånger. Mest är det dock "naturlig" terräng, med den hel del spåralternativ. Blir det regn, kan det dock bli partier som blir hala, men framförallt blir det mjuka underlaget ännu mer tungkört. En riktigt bra bana tycker jag! Blir spännande att tävla på den på lördag.

Även ett gäng från CK Master var där och rekade, så det var skoj med lite folk längs med banan.
Efter träning bar det hemåt och vidare till jobb på Gamla Ullevi.  



tisdag 26 juli 2016

Hemfärd, Engelbrektstur och premiärdopp.


Ledsen att mitt bloggande kommit av sig lite, men jag har haft fullt upp med annat. Det blev en lång hemfärd från Italien. Ett par bilköer, vara en gjorde så att vi fick ta annan väg och köra i 50 på små landsvägar i 5-6 mil till Hamburg (och det gick ändå snabbare än bilkön), plus att vi fick vänta en hel timme efter incheckning på att få åka med färjan i Puttgarden, gjorde att det som skulle ta ca 9 timmar tog ca 12,5. Det var drygt, men gick i alla fall ok och utan incidenter.

Väl hemma har jag jobbat i princip oavbrutet (eller i alla fall rätt många timmar) i kassan till Gothia Cup och annan fotboll och hann därför bara cykla lugnt i en och en halv timme innan söndagens Engelbrektstur. Att cykla igång benen lite, är annars en bra grej när man både åkt bil långt och haft en period med stor mängd cykling.



Mackan och jag tog snabbvisit i deras sommarstuga i Klenshyttan och drog sedan vidare till Norberg. Engelbrektsturen är ett väldigt trevligt lopp tycker jag, även om min starkaste sida inte är när det blir för snabbåkt, men bra att få lite fartträning innan Cykelvasan. Arrangören erbjöd separat damstart i år, något jag är för och tycker att man ska stödja, men att man bör fundera på hur man ska göra det på bästa sätt. Senaste två säsongerna har vi fått prova på olika varianter och tidsavstånd från herrarna och blivit lite klokare över vad som funkar bättre och sämre. Personligen tycker jag att 10 minuter är i kortaste laget, det bör vara minst 20 minuter, gärna 30 minuter.

Loppet startade lugnt och fint för oss damer. Det var väntat att det skulle bli lite landsvägstaktik på ett sådant här lopp och med tjejer med mycket landsvägserfarenhet i gänget. Korta perioder gick det rätt fort, tex innan första bergspriset, men emellanåt jättelångsamt. Gick ett tag upp och försökte dra upp tempot lite några km. Vi var samlade i ca 20km, då Isabelle kraschar på en stig. Efter som det såg väldigt illa ut stannar vi alla som kom efter henne. Jag tycker det var väldigt bra gjort av alla inblandade, så viktigt är inte placeringarna att man inte kan stanna om en medtävlande ser ut att ha krachat illa och utan nån funktionär i närheten.
Linn låg först och märkte inte vad som hände och fortsatte, hon kunde inte hjälpa att hon inte såg nåt. Det kommer en funktionär och tar hand om Isabelle och kallar på sjukvård och vi känner att det är ok att fortsätta. I samma veva kommer dock ett gäng med herrelit ikapp oss, vissa tjejer kommer iväg snabbare än andra och vår lilla grupp splittras upp. Känner mig själv väldigt mycket i vägen just då bland alla snabbkörande killar och kör väl inte så offensivt som jag borde ha gjort.

Kämpar mig upp i damfältet igen, men har noll koll på hur långt före eller efter alla är och i bland även vilka som är före eller efter. Är rätt trött, men jagar på, mestadels själv. Försöker hänga på några killar, men det funkar bara några hundra meter åt gången. Uppför funkar det bra, men på platten är jag körd. Åker och funderar på hur långt loppet är, eftersom jag glömt bort det. Var det 60, 70 eller 80 km? Sådant som är mycket bra att komma ihåg, bara ett tips!

Med 10-15km kvar börjar jag få kväljningar. Försöker dricka, men då blir det ännu värre och jag får kräkas. Har haft liknade på andra lopp när det varit varmt och jag varit trött, antar att det är något slags början på överhettning. Vågar inte dricka något och drar ned lite på tempot, det blir bättre. Håller till mål och slutar 4:a, bara ca 45 sekunder upp till pallen. Blir räddad i mål av en funktionär som visar var det finns en vattenslang med kallt vatten, tar en dusch och blir nedkyld snabbt, känns bra, tror det räddade mig från kollaps. En analys av pulsfilen efter visar att pulsen, från att ha legat relativt stabilt hela loppet, ökat sista 10 km och sista 5 kilometerna låg jag på mellan 97 och 99% av max, trots att jag körde rätt långsamt. Värmen drev upp pulsen antar jag. Det hade inte gått mycket längre innan jag varit tvungen att stanna på grund av överhettning tror jag.

Är ändå nöjd med loppet efter omständigheterna, men lite skakad över krascherna. För det var inte bara Isabelle som skadade sig, vad jag vet var det även två andra allvarliga krascher och en hel del mindre. Man vill ju aldrig att folk ska skada sig. Nu verkar det ha gått bra för alla och det är skönt.

Väl tillbaka har jag hunnit med mitt premiärdopp. Mackan lurade mig att det skulle vara 23 grader i havet, när jag började doppa mig insåg jag att det var betydligt kallare. Men jag kunde ju inte fega ur. Man hoppas ju att värmen håller i sig så det blir fler dopp.